Hotade sverige att spränga järnminorna under andra världskriget

Tyskarna krävde transport av enheten-den kallades Engelbrecht-för cirka 15 personer från Norge till Finland till Sverige, plus ett antal andra krav. Att transportera ett militärt team som skulle utplaceras i strid i Finland var en betydligt större kränkning av svensk neutralitet än tillstånd. Tyskarnas krav orsakade en politisk kris i enhetsregeringen, som leddes av premiärminister na Albin Hansson.

Ett krismöte ägde rum och kungen informerades om situationen. Den svenske monarken Gustav V var positiv till ett positivt svar på tyskarna, men det är oklart hur långt han var villig att gå på egen hand. Hotade han att avgå? Eller det vaga hotet om premiärministerns abdikation för att besegra en ännu inte helt övertygad regering och en kontroversiell parlamentarisk grupp?

Marionettstater.

Henrik Berggren landar som statsminister på Albin Hanssons gemensamma mål var att hindra Sverige från att gå i krig och att behålla en enhetsregering. Han lyckades med båda, men Sverige betalade ett högt moraliskt pris. Frågan om dubbelmoral i den svenska neutralitetspolitiken tas upp idag. Bilder av stora händelser, som är kriser och slag, varvas med små och vardagliga, till exempel vilka filmer som skickades till biografer och hur kortsystemet fungerade.

Vi lär oss en danskurs och är upprörda över en trevlig ungdom som är mer förknippad med kriget än med en erotisk jazzdanskaraktär. Sportarenor lockar med sport, och h Xnxgg-skytten satte rekord efter inspelning. Dessutom skildrar den också framväxten av nya myndigheter som SIS Statliga Informationsråd, det svenska propagandaministeriet och den allmänna säkerhetstjänsten.

Henrik Berggren skriver bra, och det finns utan tvekan en bra historia, men vet vi inte vad vi behöver veta om Sverige och landets agerande under andra världskriget? Behövs det verkligen fler böcker om Midsommarkrisen och svensk dubbelmoral i kriget? Styrkan i Berggrens bok ligger inte i grundnumren, de skildras, kanske lite förutsägbart, nej, vilket gör hans serie om Sverige under andra världskriget, bra och viktig litteratur - det ingår också som hör till vardagen och spelas ut mellan kriser.

Det är som en stor stigande våg, där vågens toppar består av välkända politiska händelser som Midsommarkrisen, medan kraften som får vattnet att stiga är mikroeffektiviteten och ödet för en person i vardagen. Detta var inte fallet mellan åren - när Tyskland helt dominerade Sveriges närområde. Ett annat exempel är den centrala underrättelseinformation som Sverige delade med de allierade.

För att Tyskland skulle kunna kommunicera med sina ockupationsstyrkor i Norge var det nödvändigt att hyra Svenska telefonlinjer. I krypto detaljer om IV Försvarspersonal, matematikprofessor Arne Burling lyckades knäcka den tyska geheimfernschreiber kodmaskin så tidigt som i juni, under den första utanför Tyskland som visste att en attack mot Sovjetunionen var nära förestående.

Under våren samma år läckte Sverige denna information till de allierade genom Storbritannien. I skuggan av de sovjetiska gränsernas krav i Finland, den 18 oktober, samlades fyra nordliga statschefer, kungar Haakon VII, kung Christian X av Danmark, kung Gustaf av Sverige mot och President Kallio av Finland, för ett möte i Stockholm för att demonstrera Nordisk enhet och enhetens gemensamma utveckling av neutralitet.

Mötet drog till sig stor uppmärksamhet utomlands och fick ett hjälptelegram från USA: s President Roosevelt. Hundratusentals människor dök upp för att visa sitt stöd för mötet. De första svenskarna som drabbades av kriget var kommersiella sjömän, då flera fartyg hölls främst i England. Den 28 September uppmanade Handelshögskolan alla svenska fartyg att göra detta möjligt i neutrala staters territorialvatten.

En tvist med Tyskland om latitud för svenska territorialvatten ledde till byggandet av Falterbokanalen. Båtarna flyttades till Marifred i Mälaren, där de internerades under resten av kriget. Svenskt järn i en tysk krigsmaskin [redigera Vikitext] vid Slaget vid Narvik, Tyskland säkrade importen av svensk järnmalm. Sverige var den största exportören av järnmalm till Nazityskland, som fick cirka 75 procent av den svenska järnexporten årligen.

Enligt Amiral Radner, chef för den tyska flottan, var svensk järnmalm avgörande för Tysklands krig [9]. Svenska kullager var också viktiga för den tyska krigsmaskinen. När exporten av järnmalm och kullager fortsatte, även efter att det blev klart att Tyskland skulle förlora kriget, hävdades att Sveriges agerande hade utvidgat andra världskriget. Istället ökade exporten, främst till den brittiska militärindustrin.Mobilisering, enhetsregering och hjälp [redigera Vikitext] i November 30, förhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen slutligen bröt samman, och med den sovjetiska invasionen, vinterkriget började samma dag.

Detta orsakade en stor uppståndelse i Sverige, där man på många ställen fruktade att Sverige var nästa mål. Sverige bestämde sig för att inte förklara sig neutralt, utan bara som en "icke-starter", vilket gav landet möjlighet, trots att han inte deltog i stridslaget, att fortsätta att hjälpa Finland militärt, bland annat med militär utrustning. Den 2 December beslutade den svenska regeringen att mobilisera sin här för att försvara den svenska gränsen mot Finland, och den 5 December fick flottan Minera Ålands hav för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Otsunhavet.

På Finlands nationaldag den 6 December hölls ett festligt möte i Stockholm, och en insamling där gav 4 Kronor. Den 13 December bildades en enhetsregering från alla parlamentariska partier utom Sveriges kommunistiska parti, som stängdes. Den tillträdande utrikesministern ersattes av en professionell diplomat, Christian Gunther. Med mer stöd från den stora allmänna opinionen om Finlands sak i kriget började regeringen skicka humanitärt och materiellt bistånd till Finland.

Redan i början av vinterkriget skickades en femtedel av Sveriges stridsflygplan och totalt under kriget, förutom vapen, varianter av kriget, och hundratals miljoner SEK gjordes i gåvor i Finland. Frivilliga styrkor skapades också, och den första gruppen på 8 frivilliga var tvungen att gå med i striden innan vinterkriget slutade den 13 mars, cirka 40 svenska frivilliga dödades och skadades i finsk tjänst.

Trots bristen på formella avtal förväntade sig Finland dock en militär allians med Sverige när de svenska och finska militärerna under mellankrigstiden fick öva tillsammans med den sovjetiska invasionen som ett scenario. Leto bildade en ny regering med P. Hansson som statsminister och ett rent socialdemokratiskt ministerium. Aktivist opinion se även: svensk aktivism av svenska frivilliga som kämpade för Finland under Vinterkriget.

Under Vinterkriget försökte delar av militärledningen kontrollera regeringens utrikespolitik mot ett starkare engagemang för striderna i Finland. Samtidigt, i Vinterkriget, fanns det en utbredd populär åsikt för deltagande i det svenska språket. Föreningen spelade en viktig roll i norra regionen. Vid medborgarmötet i Uppsala samverkade representanter från alla håll utom kommunisterna för svensk intervention.

De ville ersätta den enande regeringen, som uppfattades som Decaistisk, med en mer "effektiv" regering. Guvernör Torsten, som var socialdemokrat, föreslogs som kandidat till posten som premiärminister. Men även om yttrandet var betydande var det något representerat i parlamentet. Motsättningarna mellan aktivistiska åsikter och regeringen verkade kunna leda till en statskris på en gång.

Situationen förändrades när kungen, som många aktivister hade hoppats på, offentligt stödde regeringens ståndpunkt, om än mer taktfullt än Hansson. Därefter lämnade luften aktivisttemat. De föreslog för regeringarna i Norge och Sverige att de skulle tillåta transitering av en allierad expeditionsstyrka på 50 personer till Finland. Den svenska regeringen accepterade helt korrekt att de allierades huvudsyfte var att ockupera de svenska Malmfälten och därmed stoppa exporten av järnmalm till Tyskland, så regeringen avvisade detta förslag.

De allierades expedition på svensk mark kommer att leda till att Sverige dras in i kriget mot Tyskland, antingen av de allierade eller som en allierad med axlar. Det pågående ekonomiska samarbetet med axelmakterna och hur den svenska regeringen tillät tyska trupper att använda den svenska järnvägen för trupptransporter och logistik när de avvisade Allys förslag började presentera en bild av Sverige som tyskt under kriget.

Det visade sig att de norska och svenska regeringarna hade rätt när de avvisade de allierades inbjudningar. Den hemliga Brittiska avsikten var att använda bland annat transit för att ockupera städerna Narvik, Kiruna, Gyallivare och Lule XX med två brigader. Ingen dödades eller skadades allvarligt, men flera byggnader förstördes eller skadades, och på sommaren betalade sovjetregeringen i Sverige skadan eftersom den hände.

De allierade bestämde sig för att landa med en avdelning i norra Norge utan transittillstånd, som sedan skulle komma in i Sverige och ockupera Svenska järnmalmsfält, fortfarande med transitering av trupper till Finland som ursäkt. Sjötransportgrupper var under installation, men det finska beslutet den 12 mars att begära fred avskaffade förevändningen för ockupation.

Men tyska signalspänningar upptäckte meddelanden från förberedelserna för invasionen, och även dagar senare meddelanden från upplösningen av transportstyrkorna och omgrupperingen av de allierade styrkorna eftersom de inte längre kunde komma in i Norge. Signalspänningen förstärkte Hitlers övertygelse om att han behövde bli en ny allierad invasion av norra Skandinavien, som han trodde skulle hända förr eller senare.

Den 9 April invaderade Nazityskland Danmark och Norge. Hitler fruktade och ville ha en allierad invasion av norra Norge och eventuellt norra Sverige för att minska tysk tillgång till Svensk järnmalm. Svensk järnmalm var avgörande för den tyska RUHRINDUSTRIN när den traditionella källan till järnmalm, Lothringen, fortfarande avbröts på grund av kriget med Frankrike[12] och Sverige var huvudleverantör av järnmalm till Tyskland.

Av en slump kände de inte varandras planer, de allierade vid den tiden var i enlighet med Plan 4 [12] på väg med sina egna invasionstrupper mot Norge och eventuellt Sverige, men den tyska invasionen kom tidigare. Den brittiska planen hade två delar, först utvinning av norska vatten "Operation Wilfred", vilket skulle leda till en tysk reaktion, som skulle användas som ett förslag att ockupera städerna Narvik, Trondheim och bergen"Operation R 4".

Britterna inledde den första fasen i sina flygplan, utvinning av norska vatten, men när de tyska stridsstyrkorna kom i kontakt med de brittiska skeppen tvingades britterna ändra sina invasionsplaner.

Under andra världskriget fick norska och danska flyktingar militär utbildning i Sverige.

Sveriges utrikesminister Christian Gunter mottog på morgonen den 9 April och återigen ett besök från den tyska sändebudet i Stockholm, prins Weed, som redan hade fått sina order om förhållandet mellan Joachim von Ribbentrop, för att ge utrikesministern en rekord av följande krav: Den tyska regeringen förväntar sig att Sverige ska observera den allvarligaste neutraliteten och avstå från alla slags åtgärder riktade mot det tyska laget i Danmark och Norge, särskilt militär mobilisering och åtgärder längs vägen.

Den tyska regeringen griper att svenska krigsfartyg i eget intresse t. den tyska regeringen räknar med att telegram och telefontrafik till de tyska myndigheter som finns i Norge via Svenska linjer inte kommer att förhindras. Den tyska regeringen förväntar sig att järnmalmsförsörjningen ska upprätthållas och att engelskinspirerad sabotage ska förhindras. Klockan är redan 9. Sverige kommer att föra samma neutralitetspolitik som de redan har förklarat flera gånger under kriget och kommer att vidta de åtgärder som krävs för att skydda den.

I annat fall meddelade regeringen att den hade gått med på Tysklands krav. Svenska soldater i mars var enligt uppgift på väg till gränsen mot Norge. Den tyska ockupationen av Danmark och Norge den 9 April innebar att all svensk militär planering måste göras om. Skydd måste snabbt byggas längs den svensk-norska gränsen. Samtidigt ökade den svenska återuppbyggnaden bland annat inköp av jägare och flygplan i Italien.

Invasionen orsakade oro i Sverige, eftersom de flesta av de väpnade styrkorna var belägna vid den finska gränsen i Norrbotten, och nästan alla kustlojaliteter riktades österut mot Sovjetunionen. Finlands militära bistånd bidrog också till en minskning av beredskapen, eftersom det bland annat var brist på Gevär. Den svenska regeringen var dock beredd på invasionen, vilket framgår av korrespondens från sändebudet i Berlin, Arvida Richert, till Utrikesdepartementet.

Vid den tiden var sk Xnxne nästan utsatt, och Tyskland kunde lätt invadera södra Sverige. Försvarsministern uppgav enligt Edwin Skold att Berlins korrespondens var hemlig under invasionen av Danmark och Norge, men inte att det fanns något hot mot Sverige. Den 11 April började den allmänna mobiliseringen i hemlighet, för att inte provocera Tyskland, höjdes antalet män under Vapen några veckor senare från cirka 60 till regeringen, för första gången förklarade nej till denna rörelse, men innan förhandlingarna slutade tillät de, från April.

Den 16-10 juni skickades cirka tyska medicinska arbetare och ton till Norge.